Skogsstigar och matupplevelser - 36 timmar i Hyltebygden

Vi spenderade 36 timmar i Hyltebygden med fokus på vandring, god mat och friluftsliv. Vi hoppas att vår berättelse inspirerar till äventyr där omtanke och ansvar går hand i hand med frihet och glädje i naturen. Gör som vi - läs på om allemansrätten och terrängkörningslagen innan ni ger er ut på liknande äventyr!

En barnfri helg i Hylte med friluftsfokus

När jag skulle överraska min man med en barnfri helgutflykt föll valet på Hylte. Planen för helgen var att vi skulle umgås, vandra, leva friluftsliv och för första gången pröva funktionerna för bilcamping i den för oss ganska nya elbilen. Vi ville ha bekvämligheten i att slippa bära tält och packning, men ändå vara fria att själva välja plats för natten. Därför valde vi att fricampa i bilen – ett smidigt sätt att resa, så länge det görs med omtanke.

Fricamping innebär alltid ett ansvar och det är viktigt att ha respekt för naturen och markägare. Det handlar t.ex. om att hålla sig till platser där det är tillåtet att stå, aldrig blockera vägar eller infarter, bara stanna en natt och att lämna platsen orörd. Det är små saker, men avgörande för att naturen ska fortsätta vara tillgänglig för alla.

Med den inställningen packade vi elbilen och gav oss av för att vandra, bada, fika och äta gott – och upptäcka Hylte från sitt allra vackraste håll.

Fika och historia i Rydöbruk

Vi äntrade Hylte kommun via väg 150 som sträcker sig mellan Falkenberg och Torup. Vårt första stopp blev hos Stephanie och hennes café med bageri, Fika by Steph, i Rydöbruk. Stephanie vann för några år sedan ”Hela Sverige bakar” och driver nu sin verksamhet i det gamla ställverket, en vacker tegellokal som alltså tidigare inhyste nödvändig infrastruktur för det gamla bruket som låg på platsen.

Resterna av bruket och industrierna präglar fortfarande ”Konstnärsbyn” och över dess kvarlevor vilar en viss mystik. Det finns någonting nästan bohemiskt över platsen dit skapare av olika slag har sökt sig efter att industrin lämnat – först konstnärer och nu matkreatörer. Utöver Fika by Steph finns här Knystaforsen som är en spännande finkrog med en stjärna i Guide Michelin. Vi hade tyvärr inte Knystaforsen på agendan den här dagen, men vi spanade avundsjukt på deras trädgård som var fullkomligt strösslad med ljusslingor och såg otroligt mysig ut.

Utsiktsjakt på Ramnåsberget

Hursomhelst fick vi med oss varsin surdegsfralla och chokladboll. Jag hade mailat i förväg eftersom vi äter vegansk kost och av erfarenhet vet att det kan vara svårare att chansa på att få tag i mat och fika. Det var dock inga som helst problem; frallan fylldes med diverse färska och picklade grönsaker, groddar och röra och den var precis vad vi behövde innan vi gav oss på helgens första utmaning: klättringen upp till utsiktstornet på Ramnåsberget.

På Ramnåsberget, mellan Torup och Rydöbruk, ligger ett fem våningar högt torn i trä. Från toppen var den milsvida utsikten helt fantastisk över trädtopparna. Utöver Torup ser man Nissans dalgång. Just den här dagen gick molnen så lågt att vi såg dem från ovan. Tornet ligger på privat mark och beträds på egen risk, men det var helt klart en av dagens höjdpunkter (både bildligt och bokstavligt talat). Stigen upp till tornet är inte utmärkt, så man måste veta vart man ska. Från Nissadalsvägen följde vi skylt mot Ramnås och parkerade vid vägbom efter ca 300 meter. Sedan gick vi stigen till höger om vägen, upp för berget, strax innan Ramnås gård.

Själva vandringen upp till tornet är inte särskilt lång och ganska lättvandrad, men det går ju, tja, uppför.

Skiftande natur på Jälluntoftaleden

Efter utsiktstornet satte vi kurs mot Jälluntofta i kommunens nordöstra del. Vi skulle vandra Jälluntoftaleden. Parkering finns, väl markerat, vid Möbelmuseet i Jälluntofta – ett stenkast från den drygt 100 år gamla skyttepaviljongen som är en sevärdhet i sig. Arkitekturen för tankarna till amerikanska mellanvästern och paviljongen påminner om en blandning mellan en saloon och ett societetshus i miniatyr. Från sin hage på andra sidan vägen spanade kalvarna nyfiket på oss när vi tog ett varv runt byggnaden.

Jälluntoftaleden var lättvandrad, om än något blöt just den här dagen, och lätt att följa med tydliga markeringar hela vägen. Leden går genom mycket omväxlande natur; ena stunden går man genom knähöga ormbunkar eller blåbärsris, i nästa över en äng och snart i granskog som plötsligt övergått i bokskog. Längs vägen fanns fler bänkar och rastställen än vi behövde, men vi stannade för lunch vid vindskyddet som ligger ungefär vid 6 km-märket. Det blev tacos och stekt äpple med havresmul och vaniljsås. En stund senare stannade vi även för vätskedepå och chokladbollen vid sjöns strand. Turen tog oss strax över tre timmar inklusive pauser.

Kvällsdopp, glass och middag vid Tiraholm

Väl tillbaka i bilen bytte vi till torra skor och byxor innan vi åkte vidare mot Tiraholms fisk, där det var bokat bord för middag. Eftersom vi hade gott om tid gjorde vi en spontan avstickare ut på halvön i sjön Unnen där Vallsnäs camping ligger för en glass med smak av salt karamell.

Innan middagen hann vi även med ett (kallt, men välbehövligt) dopp i sjön Bolmen. Bolmen är en stor sjö och en annan gång vill vi även gärna ta färjan över till Bolmsö. Precis invid Tiraholm finns en badplats med sandstrand och där är långgrunt nog att jag hade vågat släppa barnen (4 respektive 1,5 år) lösa utan betänkligheter. De hade för övrigt också älskat de små skulpturerna av olika fiskarter som står utspridda runt gården, såväl som gungan med utsikt över sjön som är upphängd i ett träd precis där gräset möter sanden.

Vi spanade en stund på bastuflotten som ligger för ankar några meter ut i sjön, men konstaterade besviket att vi inte skulle hinna med det innan maten. Det får bli en annan gång…

Även Tiraholms fisk löste en utmärkt, vegansk huvudrätt åt oss och vi avnjöt även lokal jordgubbs- respektive rabarber/apelsinläsk.

Mitt i ingenstans – och ändå så levande

Vi styrde sedan kosan mot en plats vi fått tips om att stå för natten – där skulle det finnas parkering, toalett, badmöjlighet och bord att sitta vid. Men på vägen dit upptäckte vi en annan vacker plats som kändes bra utifrån våra fricampingsprinciper. Med gott samvete och naturen runt oss som sällskap stannade vi där över natten och njöt av lugnet.

Hylte är ju för övrigt verkligen skogens och sjöarnas plats. Samtidigt slår det mig hur levande Hyltebygden är, trots känslan av att befinna sig mitt ute i ingenstans. Vi passerar gårdar där det påtas i trädgårdar och odlingsland, en röd katt ligger likt ett lejon på farstutrappan utanför en rödmålad mangårdsbyggnad och spanar. Kor, getter och får tittar nyfiket på oss och det går sällan många minuter utan att vi möter en bil eller moped ens på de slingrigaste landsvägarna. Människorna höjer ofta en hand till hälsning när vi passerar i låg fart för att beundra snickarglädjen på deras vackra stugor, torp och gårdar. Hylte är i allra högsta grad närvarande.

Vi parkerade bilen i en ficka vid sidan av vägen, ett fåtal meter från vattnet. Från bilens bagageutrymme, där vi fällde upp madrassen och bäddade för natten, hade vi fin utsikt över sjön. Klädlinan hängdes försiktigt och tillfälligt upp mellan två träd så att de blöta byxorna och strumporna fick torka i vinden. Vattendunken fick en provisorisk station på ett par stora stenar och vi somnade till ljudet av vinden i trädkronorna ovanför bilens takfönster.

Skärshultsleden och lunch vid Bosgårdsfallet

På morgonen åt vi den medhavda frukosten och kokade kaffe med hjälp av bilens s.k. vehicle to load-adapter – en manick som gör att man kan använda elbilens stora batteri för att strömförsörja ett vanligt 230v-uttag. Vi kopplade alltså in vår medhavda kaffebryggare och fick till och med nybryggt kaffe till frallan vi köpt med dagen före.

Efter att campingplatsen packats ihop och allt skräp plockats med begav vi oss mot Skärshults camping, där vi hade två vandringsleder att välja mellan; stora och lilla Skärshultsleden. Vi nöjde oss med den lilla rundan som är 6 km lång. Stora Skärshultsleden är 12 km och går delvis parallellt med lilla. Lilla rundan var ljuvlig – ganska kuperad på sina håll men med otroliga vyer över sjön och många häftiga passager. På ett ställe fick vi ta hjälp av rep uppför en brant och på ett annat ställe var passagen mellan två sjöar så smal att det knappt är mer än en spång att gå på. Nästan så nära man kan komma att gå på vatten… Under stora delar av slingan var det gott om blåbärsris som redan nu dignade av mogna blåbär. Vi plockade och åt ett antal nävar och önskade att vi hade haft en burk med oss att plocka i.

Efter förmiddagens vandring var det dags för ett lunchstopp innan vi begav oss hem igen. Vi stannade vid Bosgårdsfallet i Torup och kokade makaroner och vegofärssås på vårt Trangiakök. Vid Bosgårdsfallet, som är ett 11 meter högt vattenfall mellan Ivesjön och Nissan, finns grillplatser och flera picknickbord både med och utan tak utspridda över området. Där finns också tre kortare leder att gå i omgivningen, vi strosade i sakta mak utan att följa någon särskild av dem och slogs av hur mycket som fanns att se. Utöver vattnet, vars häftiga rörelse är fascinerande, finns lämningar från den gamla kvarnen med flera verksamheter som tidigare funnits på platsen.

Tack för denna gång, Hylte!

Därefter begav vi oss hemåt igen, nöjda och positivt överraskade över hur mycket vi hunnit med på lite mer än ett dygn. På väg ut ur Jälluntofta under gårdagens vandring stod en skylt med budskapet ”Du kommer tillbaka!” och ja, det gör vi garanterat!